"Alla skriver om hur mycket de längtar till sommaren. Gör upp planer med sina kompisar och ser med förtjusning hur dagarna närmar sig sommarlov.
Sommarlov och en paus ifrån skolan är något jag också längtar efter, såklart. Men samtidigt tänker jag på sommaren med en klump i magen.
Det har liksom aldrig blivit som jag vill de senaste somrarna. Det slutar ändå med att jag sitter ensam uppe på mitt rum med ordet patetisk spinnande i hjärnan. Det finns för många tillfällen då jag hatar mig själv för att jag inte kan förmå mig att höra av mig till någon, för mycket tid med min värsta fiende ensamheten. Lyckas a l l t i d bygga upp några jävla förväntningar ändå. Tänker att i år, nu ska det bli skillnad.

 

Tror att jag kanske kommer skriva ännu mindre här en tid framöver. Har inga bilder att visa och inget liv att berätta om. Gör ju ingenting på dagarna ändå. Jag kanske kommer tillbaka efter Göteborg, men nu känns bloggen mest som ett jobbigt krav. Kram.

I fredags var det mattenationella hela dagen vilket var ganska jättejobbigt, och sedan spelade jag brännboll på kvällen vilket inte riktigt är min grej. Sen igår var jag på kosläpp och åt glass, och resten av dagen och kvällen var jag ledsen och hatade allt.

Min söndag har jag spenderat på kyrkan på ett himla långt möte och sen åkte familjen in till stan och åt supergod mat på Costas.

 

Denna vecka består av väldigt få lektioner så tänker att jag nog överlever den med.

För veckan efter det så åker jag till Göteborg(!!!), träffar Linnea(!!!!!!!!!) och ser Håkan Hellström!!!! 

Besviken sköljer över mig och jag vet att den här kvällen kommer döda mig. Är så redo att lämna den här hålan.

 

Jag tänker på skolavslutningen i nian då jag inte bara grät över att behöva lämna min klass, utan också för att jag var den enda som inte hade några planer för kvällen.
Jag tänker på valborg när jag och Nina satt inne och spelade sims i någon timme.
Jag tänker på Vännäsdagarna förra året, när jag var tvungen att stänga fönstret för att jag inte orkade höra hur roligt alla utanför hade det.
Jag tänker på alla de där jävla sommarloven då jag suttit ensam uppe på mitt rum framför datorn.
Jag tänker på alla andra dagar då jag gjort samma sak.
Jag tänker på mammas medlidande röst när hon hopplöst försöker trösta mig.
Jag tänker på hur mycket jag vill slita lös skinnet från min kropp, bli någon annan, någon som inte är jag.
Jag tänker på att jag måste vara den största jävla besvikelsen som mina föräldrar kunde fått.

Känner mig tom ikväll. Lämnade mina vänner för en timme sen och då försvann all form av glädje.

Tankarna snurrar och jag vet verkligen inte vad jag tycker och känner längre.

Otillräcklig. Måste prata med alla. Hinner knappt prata med den person jag verkligen behöver, hinner inte vara en bra vän.

Vill inte gå på en skola utan dem. Vet inte vad jag ska göra i framtiden. Fortsätta eller byta linje? Sluta från en bra klass med fina personer och börja på en bra skola men utan bakning? Eller gå kvar och känna resten av livet att jag missade något?

Måste prata med syv - orkar inte prata.

Förresten, hur gör man för att vara bra? Hur gör man egentligen? Mina försök har inte funkat särskilt bra.
Är så rädd att förlora alla. Är ju egentligen ingenting. Kaos i huvudet.

 

Tar antagligen bort det här imorgon. Är för trött för att ens tänka över detta inlägg just nu.

 

 

☁ Idag gjorde vi först bakelser och sedan var vi på Yrkes-SM med klassen. Det var kul.

☁ I morgon kanske jag ska få träffa Rebecca igen för första gången på 1 månad??!?! Om jag inte får krama henne snart så exploderar jag.

☁ På måndag ska jag på knytkalas mot rasism, för Jimmie Åkesson och SD ska prata i Umeå. Känner en aning obehag inför att vara nära honom.

☁ Nu är jag less på allt och lyssnar på Masshysteri.

 

 

Kramade Gudrun Schyman igår och det var väldigt fint.
Alltså hon var så himla snäll och gullig, lät oss fotografera och kramade flera av oss som stod kvar. Åh vad hon är bra.

Påbörjar en jävla massa meningar både här och på twitter, instagram och sms men trycker sedan bort det eller sparar ett inlägg som kommer ligga bland mina utkast i alla oändlighet. Är trött på allt och formuleringarna blir aldrig som jag tänkt mig och jag känner skuld för att jag är ledsen för jag vet att det finns andra som har det värre och allt är bara skit. Fel fel fel. Du gör fel.

Inget blir ju som jag vill och jag undrar mest om hela mitt liv kommer gå ut på att vänta på något bättre.

 

Att det är trettio dagar kvar tills jag åker till Linnea får mig att andas men det gör mig samtidigt rädd och nervös.
För vad fan händer om hon inser hur dålig jag egentligen är?