Halloj. Min kamera kom för några dagar sen och jag älskar den på alla sätt och vis. Dessutom fick jag veta att på måndag börjar jag Estetik och Media på Midgårdsskolan. Byter gymnasielinje och skola helt enkelt. Om en vecka börjar jag alltså om ettan och just nu känner jag mig halvt galen men ändå himla glad. Kommer bli jättenervöst att behöva genomgå första veckorna på en ny skola med ny klass igen men äsch jag klarar det nog. Klarade det ju första gången.

 

Det är mycket som stör min sömn.

Mest gymnasietankar, igen. Igår skickade jag iväg ett mail till syven efter ännu mer osäkerhet om jag verkligen vill bli konditor och gå restaurang och livsmedelprogrammet. Både hoppas och skräms av tanken på ett svar om att byte är möjligt. Vad vill jag göra i framtiden egentligen?

Hur ska jag kunna veta det, sexton år gammal med en sådan osäkerhet och beslutsångest att välja glass känns som ett livsavgörande?

Känner att jag borde vara lite mer yolo, hur töntigt man än kan tycka det uttrycket är.

Om jag använder min gymnasietid till något roligt så kommer jag åtminstone ha det att se tillbaka på, iställlet för att känna någon form av ånger och saknad resten av livet. Men det är mycket som skrämmer ändå. Börja om igen. Lära känna nya människor. Lämna Jennifer och andra fina klasskompisar. Att gå på en skola som inte dömmer men ändå dömmer så jävla mycket. 

 

Resten av lovet kommer antagligen gå åt till ännu mer funderingar med folk som säger olika saker åt mig hela tiden.

Men jag vill faktiskt följa mina egna tankar och känslor för en gångs skull. Snälla låt mig göra det.

"Alla skriver om hur mycket de längtar till sommaren. Gör upp planer med sina kompisar och ser med förtjusning hur dagarna närmar sig sommarlov.
Sommarlov och en paus ifrån skolan är något jag också längtar efter, såklart. Men samtidigt tänker jag på sommaren med en klump i magen.
Det har liksom aldrig blivit som jag vill de senaste somrarna. Det slutar ändå med att jag sitter ensam uppe på mitt rum med ordet patetisk spinnande i hjärnan. Det finns för många tillfällen då jag hatar mig själv för att jag inte kan förmå mig att höra av mig till någon, för mycket tid med min värsta fiende ensamheten. Lyckas a l l t i d bygga upp några jävla förväntningar ändå. Tänker att i år, nu ska det bli skillnad.

 

Tror att jag kanske kommer skriva ännu mindre här en tid framöver. Har inga bilder att visa och inget liv att berätta om. Gör ju ingenting på dagarna ändå. Jag kanske kommer tillbaka efter Göteborg, men nu känns bloggen mest som ett jobbigt krav. Kram.

Besviken sköljer över mig och jag vet att den här kvällen kommer döda mig. Är så redo att lämna den här hålan.

 

Jag tänker på skolavslutningen i nian då jag inte bara grät över att behöva lämna min klass, utan också för att jag var den enda som inte hade några planer för kvällen.
Jag tänker på valborg när jag och Nina satt inne och spelade sims i någon timme.
Jag tänker på Vännäsdagarna förra året, när jag var tvungen att stänga fönstret för att jag inte orkade höra hur roligt alla utanför hade det.
Jag tänker på alla de där jävla sommarloven då jag suttit ensam uppe på mitt rum framför datorn.
Jag tänker på alla andra dagar då jag gjort samma sak.
Jag tänker på mammas medlidande röst när hon hopplöst försöker trösta mig.
Jag tänker på hur mycket jag vill slita lös skinnet från min kropp, bli någon annan, någon som inte är jag.
Jag tänker på att jag måste vara den största jävla besvikelsen som mina föräldrar kunde fått.

Känner mig tom ikväll. Lämnade mina vänner för en timme sen och då försvann all form av glädje.

Tankarna snurrar och jag vet verkligen inte vad jag tycker och känner längre.

Otillräcklig. Måste prata med alla. Hinner knappt prata med den person jag verkligen behöver, hinner inte vara en bra vän.

Vill inte gå på en skola utan dem. Vet inte vad jag ska göra i framtiden. Fortsätta eller byta linje? Sluta från en bra klass med fina personer och börja på en bra skola men utan bakning? Eller gå kvar och känna resten av livet att jag missade något?

Måste prata med syv - orkar inte prata.

Förresten, hur gör man för att vara bra? Hur gör man egentligen? Mina försök har inte funkat särskilt bra.
Är så rädd att förlora alla. Är ju egentligen ingenting. Kaos i huvudet.

 

Tar antagligen bort det här imorgon. Är för trött för att ens tänka över detta inlägg just nu.

 

Påbörjar en jävla massa meningar både här och på twitter, instagram och sms men trycker sedan bort det eller sparar ett inlägg som kommer ligga bland mina utkast i alla oändlighet. Är trött på allt och formuleringarna blir aldrig som jag tänkt mig och jag känner skuld för att jag är ledsen för jag vet att det finns andra som har det värre och allt är bara skit. Fel fel fel. Du gör fel.

Inget blir ju som jag vill och jag undrar mest om hela mitt liv kommer gå ut på att vänta på något bättre.

 

Att det är trettio dagar kvar tills jag åker till Linnea får mig att andas men det gör mig samtidigt rädd och nervös.
För vad fan händer om hon inser hur dålig jag egentligen är?

 

Nej, fast ja, eller nej, kanske.
Men med både självkänsla och självförtroende långt ner i botten är det hemskt svårt att ta in.
Du betyder så mycket för mig att det inte är klokt. Älskade vän.

 

Är ledsen och bitter idag och den cyklande gubben som argt skrek att jag gick på fel sida av vägen (vilket jag inte gjorde) gjorde mig gråtfärdig. Stabilt. Nästa vecka ska jag på picknick med några personer från förra klassen och det ger mig mest en klump i magen.
Inget känns rätt längre och jag saknar ärliga kramar.

 

Är ledsen ikväll trots fina kompisar. Vill ju också gå på midgård. Vill också kunna prata om skolrelaterade saker utan att känna mig ivägen.
Ångrar mitt gymnasieval för femtioelfte gången och undrar om han påverkar mina tankar lite för mycket.

 

 

 

"Egen studietid". Himla bra grej alltså. 

 

Saknar högstadiet då och då. Inte toalettgolv med gråt i halsen. Inte ångestfyllt huvud med "stå ut" på repeat.

Men hur det var när man faktiskt hade något att prata om med sina kompisar. Något som inte handlade om skolan eller bussresor.

Det är läskigt hur snabbt det går. Hur enkelt allt blir ansträngt och hur man måste kämpa för att hålla samtalsämnena vid liv.

Jag gick aldrig med på det här. Men jag är trots allt, lyckligare nu.

 I natt drömde jag att du tyckte om mig med. Var så lycklig.

 

 

 

 

Hej! Alltså är mer vänligt inställd till livet nu, känns inte längre som att alla hatar mig och jag är så sjukt jävla pepp på Håkan alltså orkar ej ååååååååh. Hela förra veckan gick mest ut på att prata om/sjunga Håkan med Jennifer och det var så bra och ja. Ni förstår kanske. Så ska nog försöka ta tag i bloggandet igen, i alla fall är det mina planer just nu. Hoppas ni har det bäst, puss 

För tillfället är jag känslomässigt ostabil igen så vet inte riktigt om jag kommer klara av att fortsätta skriva här som jag lovade. För isåfall kommer det aldrig ta stopp på mig för vill mest bara skrika ut allt vad jag känner och tänker. Men vi ses nog snart igen (lol alla ni läsare som inte existerar). Ta hand om er, tusen kramar.

Jag är så trött på att alltid vara otillräcklig. Att aldrig duga till något eller för någon. Fan, jag trodde allting skulle bli bra men jag vet inte ens längre.

Skänker styrketankar till närstående. Vila i frid du fina ♥

 

Vill bara säga till er få som läser min blogg att ni är så himla bra och fantastiska som ni är. Även om det kan vara svårt att förstå det ibland. Kramar.