Besviken sköljer över mig och jag vet att den här kvällen kommer döda mig. Är så redo att lämna den här hålan.

 

Jag tänker på skolavslutningen i nian då jag inte bara grät över att behöva lämna min klass, utan också för att jag var den enda som inte hade några planer för kvällen.
Jag tänker på valborg när jag och Nina satt inne och spelade sims i någon timme.
Jag tänker på Vännäsdagarna förra året, när jag var tvungen att stänga fönstret för att jag inte orkade höra hur roligt alla utanför hade det.
Jag tänker på alla de där jävla sommarloven då jag suttit ensam uppe på mitt rum framför datorn.
Jag tänker på alla andra dagar då jag gjort samma sak.
Jag tänker på mammas medlidande röst när hon hopplöst försöker trösta mig.
Jag tänker på hur mycket jag vill slita lös skinnet från min kropp, bli någon annan, någon som inte är jag.
Jag tänker på att jag måste vara den största jävla besvikelsen som mina föräldrar kunde fått.