Efter en hel skolvecka med prov och städande är det så himla härligt med en kväll med trygga ansikten. Personer som jag är van vid, sådana som jag inte behöver känna mig så ansträngd med. För det behövs verkligen, att diskutera om allt som hänt sen vi sist sågs, dansa litegrann, skratta åt fula bilder och sådär. Att sedan gå hem med min underbara vän Rebecca vid min högra sida samtidigt som vi dansar och sjunger med till "The Fox" är sådant som känns bra i hjärtat. Sedan skiljs vi åt för kvällen och jag lovar som vanligt att jag ska ta mig till midgård så fort jag får chans. Vilket jag aldrig verkar få.

Hade en värdelös dag igår, men sen åt vi Ben & Jerry's så då blev jag nöjd. Idag har jag cyklat en mil i höstsolen, bakat tårtbottnar till min födelsedag om drygt en vecka och umgåtts lite med Nina medan hon väntade på bussen hem. En av de bättre söndagarna.

På engelskan läser vi och pratar om det här med internet och folk man möter där. Och visst, jag vet att det kan hända mycket och att man bör vara försiktig med information och vad man skriver. Men det känns ändå som att att alla fastnar på hur dåligt det är att prata med folk via sin dator. Och det är ju synd, eftersom det är så mycket mer. Jag har lärt känna så underbara människor via internet som jag är oerhört tacksam över att jag fått prata med. För hur fint är det inte, att få ett sms från någon som bor cirka 104 mil bort, med ord som kommer hjälpa en mörk höstnatt när tankar som inte bör finnas kommer smygande? Någon helg framöver kommer jag kanske få träffa någon som lärt känna via internet, någon som ändrat nästan hela min musiksmak till vad den är nu. I sommar kommer jag mest troligt få träffa min fina trasdocka som fått mig att klara sommaren och som finns ett sms bort, oavsett om det gäller cheescake, fina pojkar eller dagar då allt är mörkt. Och förhoppningsvis så får jag träffa alla de andra betydellsefulla människorna som jag skrivit med också någon gång i framtiden. Och det känns väldigt bra.

 

Vet inte ens vart jag ville komma med den här texten, förutom att internetkompisar är så fantastiskt jävla bra.

(Vanliga vänner är ju också bra såklart)

 

Mannen som är höst. Han som jag äntligen får se live i November. Världens finaste Lasse.

Det går inte så bra för mig nu. Jag och kameran funkar inte längre ihop, allt blir bara fult, oskarpt och mörkt. Intresset har varit borta länge nu och jag vet inte om det känns värt att lägga pengar på en ny kamera eller inte? Alltid är det något som jag funderar på. Var i stan i lördags och inhandlade en höstjacka. En löskrage och ett par skor som jag är totalt förälskad i fick också följa med hem. Och idag var det skola, som vanligt.

Jag ska äntligen få se Håkan Hellström live i december och det gör hela dagen och till och med livet ännu bättre.