Det är mycket som stör min sömn.

Mest gymnasietankar, igen. Igår skickade jag iväg ett mail till syven efter ännu mer osäkerhet om jag verkligen vill bli konditor och gå restaurang och livsmedelprogrammet. Både hoppas och skräms av tanken på ett svar om att byte är möjligt. Vad vill jag göra i framtiden egentligen?

Hur ska jag kunna veta det, sexton år gammal med en sådan osäkerhet och beslutsångest att välja glass känns som ett livsavgörande?

Känner att jag borde vara lite mer yolo, hur töntigt man än kan tycka det uttrycket är.

Om jag använder min gymnasietid till något roligt så kommer jag åtminstone ha det att se tillbaka på, iställlet för att känna någon form av ånger och saknad resten av livet. Men det är mycket som skrämmer ändå. Börja om igen. Lära känna nya människor. Lämna Jennifer och andra fina klasskompisar. Att gå på en skola som inte dömmer men ändå dömmer så jävla mycket. 

 

Resten av lovet kommer antagligen gå åt till ännu mer funderingar med folk som säger olika saker åt mig hela tiden.

Men jag vill faktiskt följa mina egna tankar och känslor för en gångs skull. Snälla låt mig göra det.