Först: Håkan Hellström konserten. Så underbart fint. Kom in till stan med bussen klockan 11 och mötte Jennifer i entrén till folkets hus tillsammans med en annan grupp förvirrade personer som skulle köa. Vi fick dock hjälp efter ett tag och satte oss på övervåningen och gjorde oss hemmastada. Lekte maffia och körde musik-tävling för att fördriva tiden. Och åt. Var mest nervös hela tiden, nervös för att jag inte hade koll på läget som den kontrollmänniska jag är. Men till slut fick vi som var där innan klockan tolv bilda en kö efter våra könummer och sedan gå in och ta våra platser längst fram framför scenen. Jag, Jennifer, Saga och Ebba hamnade lite på sidan av mot vänster, men det var fint ändå att jag fick stå där och hålla i kravallstängslet. Sen: ännu mer väntan. Vi fick stå och vänta och längta i över en timma men det var så värt att det inte gjorde något. Håkan var underbar och jag var så lycklig över att få ögonkontakt med honom, att få dansa sönder till Ramlar och skrika mig hes flera gånger om. Tycker lite synd om alla de som råkade höra mig såhär i efterhand, eftersom min fulsång inte var nådig. Men vad gör det? Grät i bilen hem eftersom allt var över och eftersom allt hade varit så magiskt bra. Ont i hela kroppen hade jag också. Den nittonde december tvåtusen tretton var en bra dag.